IFK Mariehamn - Atlético de Madrid
Efter två timmar på stormiga Östersjön så anländer vi till Eckerö där vi möts upp av en supporter till IFK Mariehamn. Som planerat så åker vi först hem till honom där vi inkvarteras och dricker våra första öl. Efter en dryg timme hämtas vi upp av ordföranden till Green Mean Machine, Mariehamns supporterklubb, och åker till deras arena, Wiklöf Holding Arena.
Supportrarna ska precis till att börja ordna med tifot när vi anländer och vi får ställa upp som experthjälp eftersom deras supporterkultur inte är lika utvecklad som våran. Efter rådgivning och tips så sätter vi igång med tifofixet. Tifot var sponsrat av Paf och bestod av mosaik, kvittorullar och konfettirör. Ett krav som ställdes av Paf var att tifot skulle innehålla rött, vilket det fick göra. Tycka vad man vill om det.
När vi väl var klara så bar det av till en lokal pizzeria cirka 200 meter från arenan där frukost/lunch/middag intogs. Stämningen var på topp enligt supportrarna till IFK och det här var deras största samling någonsin, en samling på cirka 20 personer.
Stämningen på arenan var väl vad man kunde förvänta sig. Mariehamns klack höll igång så gott de kunde med sina 30-35 personer som stod i klacken och de tillresta Atléticosupportrarna, kanske ett 50-tal, hade ett gäng bra ljudtoppar när de väl tog i. Innan matchstart så hälsade speakern välkommen minst tre gånger med 5 minuters mellanrum och för att helgardera sig så hade de en spansktalande speaker med sig som översatte allt som sas till spanska. Och för att få igång publiken så hetsade man i högtalarna och bad alla på arenan att stampa två gånger med fötterna och klappa en gång med händerna. När man gått igenom instruktionerna noggrant så sattes We Will Rock You med Queen igång och supportrarna fick visa upp sina kunskaper till takt med Freddie Mercurys ljuva stämma.
Och när den ålänska idrottsministern höll sitt tal på något som skulle föreställa engelska så var det dags för en till öl.
Paf, som anordnade tillställningen, hade slagit på stora trumman och hade, förutom all reklam runt planen, tävlingar och spelerbjudanden bakom huvudläktaren. Undertecknad vann ett par Atléticoshorts. Utöver Pafs alla aktiviteter så var det sedvanlig ölförsäljning och övrig tilltugg, ackompanjerad av två olika liveband som spelade samtidigt på ett avstånd av hela 50 meter ifrån varandra. Något som verkade roa de tillresta Atléticosupportrarna som vinglade runt till något som skulle föreställa en dans.
Efter matchen så utlovades det mingel med de spanska spelarna på Mariehamns stadshotell men på grund av sjukdom så fick kvällen avslutas tidigt och det bar av hemåt igen.
När man reflekterar över hur stor skillnad det är på Mariehamns supporterkultur och Hammarbys dito så förstår man hur bortskämd man är när det kommer till ideell supporterverksamhet. Vi ska vara glada att det finns så många som står upp och sjunger och att vi har en klubb som välkomnar oss och ger oss arbetsfrihet så länge den svenska lagen följs. För om den moderna fotbollens utveckling fortsätter i det här tempot så är nog en sån här tillställning mer regel än undantag.
Supportrarna ska precis till att börja ordna med tifot när vi anländer och vi får ställa upp som experthjälp eftersom deras supporterkultur inte är lika utvecklad som våran. Efter rådgivning och tips så sätter vi igång med tifofixet. Tifot var sponsrat av Paf och bestod av mosaik, kvittorullar och konfettirör. Ett krav som ställdes av Paf var att tifot skulle innehålla rött, vilket det fick göra. Tycka vad man vill om det.
När vi väl var klara så bar det av till en lokal pizzeria cirka 200 meter från arenan där frukost/lunch/middag intogs. Stämningen var på topp enligt supportrarna till IFK och det här var deras största samling någonsin, en samling på cirka 20 personer.
Stämningen på arenan var väl vad man kunde förvänta sig. Mariehamns klack höll igång så gott de kunde med sina 30-35 personer som stod i klacken och de tillresta Atléticosupportrarna, kanske ett 50-tal, hade ett gäng bra ljudtoppar när de väl tog i. Innan matchstart så hälsade speakern välkommen minst tre gånger med 5 minuters mellanrum och för att helgardera sig så hade de en spansktalande speaker med sig som översatte allt som sas till spanska. Och för att få igång publiken så hetsade man i högtalarna och bad alla på arenan att stampa två gånger med fötterna och klappa en gång med händerna. När man gått igenom instruktionerna noggrant så sattes We Will Rock You med Queen igång och supportrarna fick visa upp sina kunskaper till takt med Freddie Mercurys ljuva stämma.
Och när den ålänska idrottsministern höll sitt tal på något som skulle föreställa engelska så var det dags för en till öl.
Paf, som anordnade tillställningen, hade slagit på stora trumman och hade, förutom all reklam runt planen, tävlingar och spelerbjudanden bakom huvudläktaren. Undertecknad vann ett par Atléticoshorts. Utöver Pafs alla aktiviteter så var det sedvanlig ölförsäljning och övrig tilltugg, ackompanjerad av två olika liveband som spelade samtidigt på ett avstånd av hela 50 meter ifrån varandra. Något som verkade roa de tillresta Atléticosupportrarna som vinglade runt till något som skulle föreställa en dans.
Efter matchen så utlovades det mingel med de spanska spelarna på Mariehamns stadshotell men på grund av sjukdom så fick kvällen avslutas tidigt och det bar av hemåt igen.
När man reflekterar över hur stor skillnad det är på Mariehamns supporterkultur och Hammarbys dito så förstår man hur bortskämd man är när det kommer till ideell supporterverksamhet. Vi ska vara glada att det finns så många som står upp och sjunger och att vi har en klubb som välkomnar oss och ger oss arbetsfrihet så länge den svenska lagen följs. För om den moderna fotbollens utveckling fortsätter i det här tempot så är nog en sån här tillställning mer regel än undantag.
Kommentarer
Postat av: lillirn
hur gick matchen?
Postat av: Anonym
1-2 till Atlético.
Trackback
